Vi kommer hem på fredag , Janne och jag, för att städa ur huset, flytta in i lägenheten och göra ett studiebesök på barn i Skellefteå där vi ska bo en tid när Nataniel inte får bo kvar i Umeå längre. Det känns jätteskönt att äntligen få komma hem, även om det bara är för en helg. Men det känns skitjobbigt att Nataniel blir kvar i Umeå och att vi typ inte får se honom på hela helgen. Men nu koncentrerar jag mig bara på det roliga (och jobbiga). Jag till och med skiter i om byggfirman är klara i huset eller inte - IN SKA VI!!

Idag har Nataniel haft ögonundersökning igen. Inte heller denna gången hittade de några förändringar!

Vi fick idag bilder av mamma på lillkillen som vi lämnade i deras vård för två månader sen. Det är ingen liten valp längre utan en fullvuxen vovve! Här tillsammans med Lotta.

//Cici

Jo, så illa är det. Vi har verkligen irrat runt idag för att hitta vägen ut från Umeå. Nu hör det till saken att det var ju inte vilken väg ut som helst - den vägen kan vi, vi har inte glömt vägen hem för er som nu tror det. Vi skulle ta tillfället i akt och åka och hälsa på en fd klasskamrat som bor en bit utanför Umeå. Vi fick en vägbeskrivning och skulle ta en bro som gick över älven. Bron var vid en kyrka. Vi såg kyrkan men den försvann bakom en massa andra byggnader och bron vi tog över älven visade sig snart vara fel bro och att det fanns flera andra broar som också gick över älven. Nåja, tredje gången gillt så hittade vi rätt och hamnade hemma hos Frida med familj. Där fick vi kaffe och nybakt sockerkaka med tillhörande pratstund. Det var så skönt att få komma bort från sjukhusområdet några timmar! Kanske hinner vi ett besök till hos dem innan vi åker hem.

Det kan liknas vid att vara nyinflyttad på en ort, att bo så här länge på ett och samma ställe trots att man inte bor där egentligen. I början håller man sig mest för sig själv, sen börjar man umgås med nån på sin arbetsplats - i det här fallet andra familjer med barn som är för tidigt födda. Efter hand letar man sig utåt, springer på nån gammal bekant eller gör sig helt nya vänner. Det känns både skönt och i förlängningen lite trist att ha skaffat sig ett flertal vänner i vår "nya" situation. Risken är ju trots allt att vi inte kommer att hinna hålla kontakt med alla nya vänner när vi återvänder till vårt "gamla" liv igen, med allt vad det innebär. Jag hoppas dock att vi håller kontakt, jag tycker mycket om våra nya vänner och det vore trist om vi inte kunde skicka nåt mail ibland, eller ett sms, och kanske till och med titta in på en kaffe när vi har vägarna förbi. Vi ska ju trots allt ner till Umeå med jämna mellanrum på återbesök och kontroller.

Nataniel fortsätter att göra framsteg. Idag har han snuttat och till och med sugit några ordentliga tag vid bröstet. Grimm-träningen går jättebra och vi imponeras dagligen över att han klarar mycket mer än vi tror. Snacka om att han är rena superhjälte-killen!

I övrigt blir vår hemlängtan allt större. Skulle nästan ge vad som helst för att få träffa hunden och våra vänner hemma, som så tappert kämpar med att få huset i ordning åt oss. För bara nån vecka sen kändes det jättejobbigt att lämna "Barn 4" men nu kan hemresan inte komma fort nog. Vi hoppas och tror och har siktet inställt på ytterligare två och en halv vecka här i Umeå innan vi får komma hem - det finns ett ljus i tunneln och vi närmar oss!

//Cici

Idag krossade vi 1500-grams gränsen med 43 gram. Detta innebar också att Nataniel vuxit ur sina första klädesplagg. Han gör riktigt bra ifrån sig i grimman också. Låg flera timmar i den under eftermiddagen och hade en ganska låg syrenivå på den. Det går framåt med stormsteg känns det som.

Jag och Janne tog välbehövlig sovmorgon. Det är den första vi tagit tillsammans sen vi kom hit och det var skönt att få sova ut och ändå börja dagen tillsammans. På kvällen blev det pyssel med Ida och TV.

Svärmor ringde och berättade att hon varit till huset och fyllt vår frys med kött. Där var det full aktivitet med målning och tapetsering då Maria och Stefan höll på för fullt med detta! Åh, vad jag längtar till vi får komma hem och se allt och ordna till det som vi vill ha det. Sen blir det stor fest för alla som hjälpt oss att komma in i huset.

//Cici

Idag har Nataniel fått vanlig säng. Ingen mera vattenbädd med uppvärmning, nu håller han temperaturen själv! Detta innebär också att han får ha byxor och sockar. Vi skrattade gott när han fick brallorna på sig då de var "sju nummer för stora".

På förmiddan hade vi amningsträning och han snuttade en lång stund vid bröstet men han har ännu inte kommit på att han kan suga för att få mer. Än finns det några droppar kvar så jag har inte helt gett upp hoppet om att amningen kanske kommer igång så småningom.

Kvällen ägnade jag och Ida inne på terapin med lite syning och pärlpyssel medan grabbarna satt i bastun och drack pilsner.

//Cici

Jahapp. Betalade just räkningarna och insåg att vi snart är ruinerade. Har närmat oss ruinens brant ett längre tag nu i och med vistelsen i Umeå. Inte mycket vi kan göra åt men om inte lägenheten snart blir såld så kommer vi långsamt att svälta ihjäl. Detsamma gäller för segpropparna på Försäkringskassan som inte har bråttom att skicka ut nya papper åt oss så att det kanske kommer in lite pengar. Dessutom har de bara beviljat tillfällig föräldrapenning fram till 22/3 trots att läkarintyget vi skickade med gällde fram till 9/4. Inte vet jag vad de sysslar med men det oroar mig. Är det något som får min mage att knyta sig så är det pengar…eller snarare bristen därav! Nu fick jag mer att gråta över.

//Cici

Satte mig som vanligt vid pumpen i morse och bestämde mig efteråt att det nu var färdigpumpat. Något jag tänkt på ett längre tag då jag endast lyckats prestera några ynka millilitrar de senaste veckorna. Kände mig rätt okej efter att ha tagit beslutet…tills jag kom upp till sonen. När jag såg honom fick jag jättedåligt samvete för att jag givit upp så nära det att han ska börja amma på riktigt. När vår läkare frågade hur läget var började jag störtgråta och har så gjort större delen av dagen. Ja, åtminstone så fort jag blivit tilltalad. Dessutom skämdes jag där jag satt bredvid Nataniels säng och lipade som en sill över petitesser när de i sängen bredvid grät av oro då de fått veta att deras 4 dagar gamla för tidigt födda dotter måste opereras då det gått hål på tarmarna i magen och läkarna vet inte om hon kommer att överleva. Jag fällde några tårar över henne också och bad till Gud att allt skulle gå bra.

Janne spenderade dagen i Skellefteå, fixade lite, hämtade räkningar och så.

Eftermiddagen satt jag i terapin och pysslade. Gjorde klart mitt pärlhalsband, gjorde ett armband till, sydde ett pyttetäcke till de i kuvösen bredvid och påbörjade ytterligare ett halsband.

Kvällen grinades bort och spenderades med sonen i grimma medan han fick ett bad och rena kläder.

I morgon är en ny dag och snart kommer vi hem!

//Cici

Ja nåt 1,5 kilo blev det inte minsann. Sonen maskar precis som vid ett-kilos gränsen. Däremot har han idag legat i grimma hela dagen! Ingen stor CPAP-näsa med tunga slangar utan bara en liten nätt grimma. Det har underlättat amningsträningen avsevärt att han faktiskt får in näsan intill bröstet. Han såg visst jättenöjd ut när han fick bort "extranäsan". Janne fick nöjet att berätta den glada nyheten. Detta gjorde han genom att komma ner på hotellet med ett foto som han stack under näsan på mig. Fotot föreställde sonen, jag tittade på det och såg nog undrande ut. Förstod inte riktigt vad han ville med fotot. Sonen låg bredvid sin mjukiskanin som Janne haft med sig upp på morgonen så jag trodde först att det var det han menade att jag skulle se. Janne påpekade att jag skulle titta en gång till och då såg jag att Nataniel var utan CPAP och hade fått grimma istället. Enligt Janne så såg jag mäkta överraskad och förvånad ut.

Själv har jag sytt klart amningskudden jag påbörjade igår. Den blev jättefin med Nataniels namn inbroderat på fodralet. Ska sy ett fodral till när vi kommer hem så att vi kan alternera när det ena är i tvätten.

Fick överraskande besök av en vän från Vilhelmina som var här över dagen och sprang på Janne i centralhallen. Det blev ett kort samtal innan vi var tvugna att gå var och en till sitt men ack så trevligt.

//Cici

Hej och hå. Idag har sytarmen fått smaka på lite handarbete - äntligen! Lånade en symaskin inne på terapin på eftermiddagen och sydde en amningskudde. I morgon ska den fyllas och få ett tvättbart fodral. Det gäller ju att passa på, dessutom har sonen haft ögonkontroll igen i eftermiddag samt ultraljud av hjärnan så han har mest behövt ha det lungt och stilla. Var upp på kvällen tillsammans med besök som var här för att gå på kurs. Trevligt med kända ansikten och att de tar sig tiden att hälsa på när de har vägarna förbi. Dessutom hade de med sig världens finaste mjukisfår! Jättesöt!

Janne har ägnat kvällen åt att tömma tvättkorgen och se till att vi än en gång får rena kläder i garderoben. Ingen av oss har ju speciellt många ombyten att välja på…

Hemlängtan har vi också! Det känns som att hemresan kommer närmare samtidigt som den känns ljusår bort. + oro att vi kanske inte har nånstans att bo när vi kommer hem. Samtidigt lever vi med vetskapen om att allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. När vi än får komma hem kommer det i alla fall att kännas jätteskönt… Och lite pirrigt.

I morgon är det viktdag igen, vi satsar på dubbelt upp!

//Cici

Dagen förflöt som vanligt hos sonen (som idag väger 1467g) fram till 15-tiden. Då satte vi oss i bilen och åkte till Ida och Martin och grillade fläskfilé, gjorde pommes-gratäng och marängtårta. Jag fick även låna ugnen och baka daim-rulltårta. Supersmarrigt! Och ingen av deras läbbiga husdjur gick till anfall. De har nämligen ett flertal ormar, spindlar, ödlor, råttor, skorpioner, kackerlackor, tusenfotingar, snäckor, sköldpaddor och en katt. Lite läskigt för mig som inte tycker något av djuren är behagliga - förutom de med päls.

//Cici

Ok, jag är inte den som i vanliga fall tror på spöken men Janne har sagt ett flertal gånger under vår hotellvistelse att det spökar på rummet. Bland annat har den avslagna datorn startat mitt i natten och öppnat fönster och plingat. I går gick jag och lade mig i vanlig ordning och när jag vaknade i morse hade jag ett rejält blåmärke på låret. I och för sig inget konstigt men, avtrycket ser ut som en fot, med tår och allt. Avtrycket är inte stort nog att vara Jannes (annars skulle jag naturligtvis anklaga honom för misshandeln) och dessutom saknas en tå, i mitten, vilket Janne rent tvärsäkert inte gör. Så om inte nån liten dvärg obemärkt brutit sig in i rummet medans vi låg och sov, och sparkade mig på låret utan att jag vaknade, så måste nog även jag dra slutsatsen att det kanske spökar i vårt rum. Möjligheten finns ju.

Våra goda vänner Maria och Johan skulle förära oss med en visit idag men Maria vaknade med feber så de kunde inte komma. Besvikna och bedrövade blev vi nog allihop men förhoppningsvis kryar hon på sig och kanske hinner de komma en annan gång. I annat fall så kommer vi ju hem till Skellefteå så småningom ändå och då blir det ju lättare att hälsa på. Det kräver i alla fall mindre planering.

Sov bort hela eftermiddagen och spenderade kvällen sittandes med sonen snuttande på bröstet. Nu väntar en rejäl godispåse, TV och hångel med maken!

//Cici