Äntligen är det helg igen och jag hade sett fram emot att ta det lite lugnt, hälsa på vänner och bara gassa i solen. Igår var jag dock helt slut och längtade mest till sängen. Fick främmande på kvällskvisten, drack kaffe och surrade och var naturligtvis inte ett dugg trött när det var dags att sova… *suck*

Idag var planen att hälsa på Maria och Johan på eftermiddagen samt handla lite nödvändigheter. Janne fick dock en energi-kick utan dess like och började kratta ihop det sista ute, klippa gräsmattan, trimma kanterna, sätta upp hönsnät till klätterväxterna och fixa staketet som gav vika förra året, även partytältet kom upp. Detta innebar att när han var färdig var det nästan dags för Neo att äta, vi hade båda oduschat och vi insåg att vi inte skulle hinna åka och hälsa på dem. Jag tycker naturligtvis att det var jättebra att allt det där blev gjort, det behövdes och det var bra att han gjorde det när energin fanns. Men, jag blev jättebesviken att vi inte kunde åka till Maria och Johan, jag hade verkligen sett fram emot det. Missförstå mig rätt, jag är jättetacksam men jag hade behövt komma hemifrån och få göra nåt annat en stund. Nåja, de finns ju kvar en annan dag.

Neo växer med raketfart, väger nu 5 730 g och är 59 cm lång! Han har med andra ord snart vuxit ikapp Nataniel, det känns i alla fall så. Nataniel lär sig hela tiden nya saker, det senaste är att vinka och klappa händerna.

Annars plågas vi i värmen. Det är inte nådigt varmt inne hos oss med alla dessa stora fönster som följer solen alla dygnets timmar. Vi har i alla fall hittat ett myggfönster till sovrummet så det är lite svalare där åtminstone.

//Cici

Igår fick jag en stunds energi och bestämde att vi skulle möblera om i Nataniels rum. Upprinnelsen till det hela är att han en längre tid alltid lagt sig med huvudet "ut i rummet" och jag tänkte att om vi flyttar på sängen så slipper han det. Sagt och gjort. Vi flyttade på sängen, bokhyllan och byrån och fick ett helt nytt rum som kändes större och öppnare. Nataniel verkade helnöjd och satt en lång stund i rummet och lekte. Vi flyttade även ut en del leksaker i bokhyllan så att hyllarna längst ner skulle gapa mindre barnvänligt tomma.

I övrigt händer inte mycket i vår del av världen. Mikke var ut en sväng under förmiddagen för att inventera fiskedragslådor med Janne och dricka kaffe. Pratade med mamma som berättade att hon får permis redan idag från sjukhuskorridorer och lasarettsmat och får komma hem. Ett tag i alla fall.

Och Nataniel… Han sover fortfarande med huvudet ut i rummet

//Cici

På lördagmorgon packade vi in ungarna i bilen och åkte upp till Sunderbyn för att hälsa på min mamma som ligger på lasarettet. Även Lillebror och hans tjej och min pappa mötte upp. Det blev en trevlig dag med paket och presenter till Neo, och till mamma på morsdag. Fast jag tror bästa presenten var att få träffa oss. Närmare middagstid åkte vi till Lotta med familj där vi skulle få äta grillat och sova över. Jag och Lotta gjorde ett tappert försök att se Eurovision Song Contest men förfasades över den dåliga kvaliteten på låtarna så det blev mest att sitta och prata för att överrösta eländet.

Nån sovning blev det inte tu tal om. När jag väl kommit isäng vaknade Neo och var hungrig och medan jag matade honom vaknade även Nataniel och ville inte somna om. Tog honom med mig i sängen och låg och mysade till tre på natten innan han vek in årorna igen. Hann sova ca 40 minuter innan Neo vaknade igen. Vid 6.30 gav jag upp. När barnen ätit morgonmål och bilen återigen var lastad åkte vi till mamma igen. Det blev ännu en trevlig dag. Tyvärr var både jag och Janne och barnen så trötta så vi åkte redan på eftermiddagen för att få komma hem tidigt och göra kväll tidigt. Inte för att det blev så, Neo hade inga sådana planer alls så klockan var i vanlig ordning alldeles för sent innan vi kom isäng.

//Cici

Har haft en förhållandevis händelsefattig dag. Har inte kommit mig för att göra så mycket eftersom jag varit så trött. Lånebarnet åkte på klassresa igår kväll till Göteborg. Känns skönt att få några dagar för oss själva och ladda batterierna. Det behövs!

Neo hade ett anfall av rejäl magknip under kvällen och skrek som en stucken gris i en och en halv timme. Trodde mammahjärtat skulle brista! Vi kånkade och bar, klappade och vyssjade men inget hjälpte. Det var bara att vänta på att det skulle gå över. Tur att Nataniel sover som en stock, han vaknade inte en enda gång trots ljudnivån på lillebror.

Lånebarnets katt har fått kattungar under kvällen! Tre stycken blev det. Jättesöta är dom. Så är ni kattsugna så är ni välkomna att komma och titta. Titta kan förresten ni andra också få göra, även om ni inte vill ha katt. Nu ska jag bara stålsätta mig så att vi inte bhåller nån av dom. Har sagt att alla ska bort trots påtryckningar om att få behålla åtminstone en. VI SKA INTE HA FLER HUSDJUR! Men det blir inte lätt, för kattungar är jättesöta.

//Cici

Vill du inte höra mitt gnällande kan du sluta läsa alldeles nu på en gång. Detta kommer inte att vara något positivt inlägg, tvärtom.

Det finns dagar när jag önskar att jag hade förmånen att ligga kvar i sängen med persiennerna nerdragna, detta är en sån dag. Vaknade redan klockan fem i morse, inte för att jag ville eller för att jag var pigg, utan för att Neo skulle ha mat. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det var alls inte länge sen han åt. Önskar innerligt att han snart får lite mer rutin på ätandet för jag är grymt leds på att vara jourhavande mjölkkossa. Om det åtminstone var tre timmar mellan måltiderna men det är bara i enstaka fall han hittar den rytmen. För det mesta äter han var och varannan timme. Inte somnade han om heller och huvudvärken hade inte gett med sig. I ett anfall av magont satte han dessutom igång att vråla som det värsta brandalarm. Som tur var så var då både Janne och Nataniel redan uppe så ingen blev väckt av skrikandet (lånebarnet sover genom ett atombombsanfall så hon berördes inte alls).

Efter många om och men så lyckades vi i alla fall med konststycket att få bägge barnen att somna fram emot lunchtid och fick vila en timme själva innan de vaknade igen. När Nataniel vaknat hann jag till och med gå igenom hans garderob och rensa bort urvuxna kläder och göra plats för Neos kläder.

Höll precis på att amma och såg fram emot en sen lunch när telefonen ringde. Det var min kära mor. Och lite underlig känsla fick jag för det var bara en kort stund sen jag pratat med henne och lovat ringa upp senare. Det tog heller inte många sekunder att räkna ut att något var katastrofalt fel då jag hörde på mammas röst att allt inte var som det skulle. Min mamma är sjuk - på riktigt. Vill inget hellre än att vara där med henne men hon ville inte att vi skulle komma, inte nu, inte än, sen. Då var det min tur att agera brandalarm och jag bölar fortfarande, till och från. Inte blev det bättre av att jag "tvingades" berätta nyheten för min bror då jag en timme senare sansat mig så pass att jag kunde ringa honom. Nu väntar jag att mamma ska ringa upp igen så att jag får veta mer om detta som jag inget vill veta om. Det känns inte bra och det oroar mig. Och så fort jag får chansen (förhoppningsvis redan på onsdag när lånebarnet åker på skolresa) så packar jag barnen i bilen och åker till henne. Bensin löser sig på nåt sätt men kramas med henne ska jag göra. Och jag ska gråta och hon ska kramas med barnbarnen och tillsammans ska vi finna styrkan att övervinna sjukdomar och icke-bra-iga känslor.

Sa jag att det snöar också?

//Cici

Då trillade vi dit igen, jag är förkyld för tredje gången sen i höstas. Ingen dunderförkylning verkar det som men ändå . Dessutom trillade Neo dit, snörvlar och snorar och har det inte alls lätt. Ont i skallen har jag också, tror det är tredje eller fjärde dagen på rad. Antagligen på grund av sömnbrist, men vad kan man göra? Sover inte Neo kan ju inte gärna jag sova heller. Hoppas nästa vecka blir bättre än den här i alla fall…

//Cici

Igår packade vi ungar och vagn i bilen och åkte in till stan för att gå på vårmässan. Väl där strålade vi samman med Mikke och Anna för att luncha. Det blev ett par trevliga timmar på mässan där vi träffade en del "kändisar" men i övrigt var mässan värdelös. Barnen skötte sig exemplariskt och efter mässan åkte vi till Johan och Maria för att hälsa på en stund. Där blev vi länge! Det var så skönt att komma hemifrån och få träffa min bästaste väninna. Flickorna lade genast beslag på Nataniel och roade honom. Han var go’ och glad och hur nöjd som helst hela tiden vi var där. Neo sov och åt om vart annat men inte heller han gjorde nåt större väsen av sig. Vi var så nöjda när vi kom hem och förundrades än en gång över hur underbara barn vi har!

Tack mina vänner för en trevlig dag, underbart sällskap och god mat!

//Cici

Här händer inte mycket. Ammar, sover, äter, ammar, ammar ammar, sover, äter… Så ser livet ut just nu. Är mest bara trött och grinig känns det som. Inte så kul med andra ord. I morgon har vi i alla fall bestämt oss för en tur in till stan för att hälsa på vänner. Förhoppningsvis ger det lite ny energi. Jag blir så trött av att bara sitta hemma. Janne får dra ett tungt lass, skjutsa och hämta lånebarnet, handla, laga mat och ta hand om Nataniel. Dessutom städar han varje morgon också och tar hand om disken. Känns som om jag inget gör. Nåja, jag vet ju att det bara är tillfälligt men ändå…

Dessutom har jag Arjeplogslängtan och mamma- och pappalängtan. De har ännu inte fått se Neo eftersom mamma åkt på ryggont av den värre sorten. I afton var jag färdig att bara packa ihop ungar och hund och sätta mig i bilen och åka upp. Hade jag haft råd hade jag gjort det men det får bli en annan gång.

//Cici

Idag har vi gjort vårt andra besök på BVC med Neo. 4675 gram och 56 cm lång! Han växer så det knakar vilket ju i och för sig inte är så konstigt då han ligger vid bröstet typ dygnet runt och äter. Fick nu rådet att inte låta honom äta så länge och så mycket som han vill. Både för hans skull och för min egen skull.

I övrigt är allt ganska lugnt. Det händer inte så mycket eftersom jag inte hinner så mycket. Dagarna bara försvinner och det känns som om jag mest sitter i soffhörnet och ammar medan Janne sköter både Nataniel och markservice. Dessutom hinner han hjälpa mig med Neo också mellan varven. Jag är bara trött, törstig och gråtmild verkar det som.

//Cici

Idag, efter ännu en halvtaskig natt kände jag att jag behövde komma ut ur huset ett par timmar. Så i samband med att lånebarnet skulle skjutsas till stan så passade vi andra på att hälsa på Anna. Hon bjöd på kaffe och vi surrade bort en stund. Nataniel gillade skarpt de roliga leksakerna han fick låna att leka med och var hur nöjd som helst. Till och med Neo som mest gapat och skrikit sista tiden hade den goda smaken att sova genom nästan hela besöket. Och inte nog med det, han sov en bra stund hemma också sen vi kommit hem igen. Nu orkar jag nog ett par dagar till .

//Cici