Saknar…/I miss…
Idag kom morfar hit och hämtade mormor och Nataniel. Det var en mycket lycklig kille som satte sig i Gammelmorfars lastbil när de åkte. Jag var inte riktigt lika lycklig. Visst är det roligt att han får åka på "äventyr" och visst är det enklare att bara ta hand om ett barn då jag kämpar med värken men att vara utan honom i nästan två veckor känns övermäktigt. Det har nog aldrig varit så tyst i huset som det var i eftermiddags. Neo lekte för sig själv, tyst och stilla. Så stilla att han somnade mitt i leken!
Today my grandfather came to pick up my grandmother and Nataniel. It was a very happy little man who got in to his great grandfathers truck to leave for Arjeplog. I wasn’t quite as happy. Sure, it’s great that he get’s to go on adventures and it sure will be easier for me to deal with the pain having to only take care of one child, but to be without him for almost two weeks seems a bit long. I don’t think our house has ever been so quiet as it was this afternoon. Neo was playing all by himself and he must have been either very tired or very bored because he fell asleep.
//Cici
