Vet inte längre vart tiden tar vägen! Har haft lite mycket att göra den senaste månaden, bland annat så gick min svärfar bort och det tar ju sitt. Bytte föräldraledighet mot arbetslöshet och plötsligt går all tid till Arbetsförmedlingens aktiviteter och krav på prestationer. Har trots detta hunnit ägna lite tid till syning. Hade en syhelg i slutet på september och inför den sydde jag och min väninna Lotta dessa tofflor till tjejerna.

Ägnade helgen åt att sy ett syetui, en stitcherymapp och lite hemligheter… Bilder kommer snart, de är inte riktigt klara ännu .

Fick idag mail av Lene att mitt paket i Stitcher’s angel-swap:en kommit fram. Detta är vad jag skickade till henne:

På tisdag påbörjar barnen sin inskolning på dagis. Det känns både skönt och lite vemodigt. Tror säkert det går bra och pojkarna kommer garanterat att tycka att det är roligt! Själv ska jag njuta av att få några timmars lugn och ro som jag kan ägna åt jobbsökandet, jag börjar känna att det är dags att börja komma in i nån vettig vardag igen.

_____________________________________

It seems I no longer know where time flies! I’ve been pretty busy this month, among other things my father in law passed away and that takes it’s toll. I traded my maternity leave for unemployment and suddenly all my time goes to the unemployment office’s activities and demands. In spite of this I’ve managed to sew a little. We had a sewingweekend at the end of september and in preparation for that me and my friend Lotta made these slippers to the girls.

The weekend I spent sewing on a sewingcaddy, a stitcheryfolder and some secrets…Photos will arrive soon, they’re not quite finished .

I got mail today from Lene, with notice that my parcel in the Stitcher’s Angel Swap had arrieved! This is what I sent her:

Tuesday the boys begin their daycare. It feels good but also a bit sad. I believe it will be fine and the boys will surely love it! I’m going to enjoy getting a few houres peace and quiet that I can spend looking for a job, I’m beginning to feel it is time to get into some kind of everyday life again.

//Cici