Vill du inte höra mitt gnällande kan du sluta läsa alldeles nu på en gång. Detta kommer inte att vara något positivt inlägg, tvärtom.

Det finns dagar när jag önskar att jag hade förmånen att ligga kvar i sängen med persiennerna nerdragna, detta är en sån dag. Vaknade redan klockan fem i morse, inte för att jag ville eller för att jag var pigg, utan för att Neo skulle ha mat. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det var alls inte länge sen han åt. Önskar innerligt att han snart får lite mer rutin på ätandet för jag är grymt leds på att vara jourhavande mjölkkossa. Om det åtminstone var tre timmar mellan måltiderna men det är bara i enstaka fall han hittar den rytmen. För det mesta äter han var och varannan timme. Inte somnade han om heller och huvudvärken hade inte gett med sig. I ett anfall av magont satte han dessutom igång att vråla som det värsta brandalarm. Som tur var så var då både Janne och Nataniel redan uppe så ingen blev väckt av skrikandet (lånebarnet sover genom ett atombombsanfall så hon berördes inte alls).

Efter många om och men så lyckades vi i alla fall med konststycket att få bägge barnen att somna fram emot lunchtid och fick vila en timme själva innan de vaknade igen. När Nataniel vaknat hann jag till och med gå igenom hans garderob och rensa bort urvuxna kläder och göra plats för Neos kläder.

Höll precis på att amma och såg fram emot en sen lunch när telefonen ringde. Det var min kära mor. Och lite underlig känsla fick jag för det var bara en kort stund sen jag pratat med henne och lovat ringa upp senare. Det tog heller inte många sekunder att räkna ut att något var katastrofalt fel då jag hörde på mammas röst att allt inte var som det skulle. Min mamma är sjuk - på riktigt. Vill inget hellre än att vara där med henne men hon ville inte att vi skulle komma, inte nu, inte än, sen. Då var det min tur att agera brandalarm och jag bölar fortfarande, till och från. Inte blev det bättre av att jag "tvingades" berätta nyheten för min bror då jag en timme senare sansat mig så pass att jag kunde ringa honom. Nu väntar jag att mamma ska ringa upp igen så att jag får veta mer om detta som jag inget vill veta om. Det känns inte bra och det oroar mig. Och så fort jag får chansen (förhoppningsvis redan på onsdag när lånebarnet åker på skolresa) så packar jag barnen i bilen och åker till henne. Bensin löser sig på nåt sätt men kramas med henne ska jag göra. Och jag ska gråta och hon ska kramas med barnbarnen och tillsammans ska vi finna styrkan att övervinna sjukdomar och icke-bra-iga känslor.

Sa jag att det snöar också?

//Cici

Här händer inte mycket. Ammar, sover, äter, ammar, ammar ammar, sover, äter… Så ser livet ut just nu. Är mest bara trött och grinig känns det som. Inte så kul med andra ord. I morgon har vi i alla fall bestämt oss för en tur in till stan för att hälsa på vänner. Förhoppningsvis ger det lite ny energi. Jag blir så trött av att bara sitta hemma. Janne får dra ett tungt lass, skjutsa och hämta lånebarnet, handla, laga mat och ta hand om Nataniel. Dessutom städar han varje morgon också och tar hand om disken. Känns som om jag inget gör. Nåja, jag vet ju att det bara är tillfälligt men ändå…

Dessutom har jag Arjeplogslängtan och mamma- och pappalängtan. De har ännu inte fått se Neo eftersom mamma åkt på ryggont av den värre sorten. I afton var jag färdig att bara packa ihop ungar och hund och sätta mig i bilen och åka upp. Hade jag haft råd hade jag gjort det men det får bli en annan gång.

//Cici

Tänk att det ska vara så svårt att få saker rätt. När jag var på inskrivningssamtalet på MVC talade jag klart och tydligt om vilken dag bebisen blivit till +/- 2 dagar. Barnmorskan räknade och knappade in på datorn och sen var allt frid och fröjd. Träffade en läkare några veckor senare som tyckte det var väl tidigt för mig att planera graviditet då jag bara var 8 veckor gången. Jag förklarade då att det kan inte stämma, jag är ju i 12:e veckan! Det visade sig då att barnmorskan i fråga skrivit fel på en månad i min journal. Eftersom det är så viktigt med ultraljudet så mailade jag barnmorskan och förklarade läget. Även läkaren hade skrivit in i journalen hur det skulle vara. Svaret jag fick var då att en kallelse till ultraljudet gått ut men att jag kunde strunta i den och invänta en ny eftersom ultraljudet ska ske mellan vecka 17 och 20. Fick en ny kallelse och läste inte papperet så noga utan skrev in i almanackan när jag skulle dit, det var idag. I morse letade jag fram papperet och ser att där står att den förra tiden var i slutet av november men att jag nu skulle komma på den här tiden. Jag tänkte att det kan ju inte stämma, men enligt mina egna beräkningar så var jag idag i vecka 19+2 så det går nog bra i alla fall.

Kommer till ultraljudet och läkaren ser en smula förvånad ut och frågar sen om det finns nån särskild anledning till att jag är där så tidigt. Du menar sent, säger jag och får då veta att jag enligt journalen bara är i vecka 14. Barnmorskan har alltså inte ändrat i min journal trots tillsägelse om det. Jag förklarar att det varit strul med att få rätt i journalen men att jag är i v 19+2. Läkaren förstår och vi påbörjar ultraljudet. Efter en stunds lång tystnad säger hon: Du är nog längre gången än så, men eftersom du troligen passerat v 20 kan jag inte säga med absolut säkerhet vilken vecka det rör sig om. Mätningarna pekar dock på att du är i vecka 22 (21+4)!

Visst, jag hade också fel, på 2 veckor, men inte på 7!! Hur i hela friden kan man ha så dålig koll trots att jag påpekat misstaget?

Var på MVC så sent som igår. Tog då upp att jag har så fruktans värt ont i ryggen. Barnmorskans reaktion var "jaha" och "jasså" och sen var saken ur världen. Man kan ju tycka att med våran historik vad gäller barnafödande och med tanke på hur det startade den gången, så kunde hon kanske kolla med någon annan innan hon avfärdar mig. Tycker inte om min barnmorska speciellt mycket. Hon är en nonchalant moraltant utan dess like. Men nu är jag less. Mailade henne direkt efter ultraljudet och talade om att nu var det bråttom, jag kunde inte vänta tills i januari på att komma på nästa besök, det var ju prover som skulle tas och om två veckor "fick vi Skrutten". Jag skrev också att om inte hon hade tid så måste jag få komma till någon annan men att jag vägrar vänta.

Tror ni jag fått nåt svar? Jag tycker verkligen inte om att hon inte ens kan kolla sin mail innan hon går hem för dagen. Får väl vänta tills i morgon men har hon inte hört av sig då så kommer jag att ringa och be att få gå till någon annan.

//Cici

Nån måste ha ett horn i sidan på oss och jag tror bestämt han finns på "nedre plan" . Ute regnar det och är riktigt pissväder. Inne blev det stopp i avloppet och som ett brev på posten skickade diskmaskinen allt vatten ut på köksgolvet! Det verkar som om mina tomtar får vänta en dag till innan de får komma ut ur sina lådor och kartonger. Suck, jag är så leds på allt elände. NU FÅR DET VARA NOG!

//Cici

Har under större delen av dagen legat nerbäddad i soffan framför TV:n och "sjåpat" mig som en del skulle kalla det. Till middag åt vi upp de sista resterna av smörgåstårtan och jag måste erkänna att jag nog klarar mig utan ett bra tag framöver.

På kvällen bänkade vi oss framför TV 4:s Idol. Ett program jag inte brukar se speciellt ofta men ikväll kändes det så där lagomt avancerat. Artisterna var på det stora hela rätt ok ända tills en av killarna kliver upp på scenen i  slutet av programmet och fullständigt slaktar Metallicas "Nothing else matters". Det är utan tvekan den sämsta version jag någonsin hört och jag hoppas verkligen killen får lämna programmet. Han borde skämmas och offentligt be alla Mettalica-fans om ursäkt! Jag är ingen sångerska men till och med jag hade gjort låten större rättvisa.

//Cici

Några goda vänner var i lördags till Ikea i Haparanda för att shoppa och snälla som de var erbjöd de att handla även åt mig som inte kunde följa med. Idag åkte jag glad i hågen till Mikke för att hämta mina prylar. När jag kom hem packade jag upp alla saker och tänkte sätta upp och göra i ordning det som skulle in i Skruttens rum. Då upptäcker jag att min Igelkottskudde (typ en golvkudde) saknar innandöme. Enligt monteringsanvisningen på kudden så skulle alla delar följa med men jag hade bara "igelkottaskinnet". Gick in på ikea.se för att kolla om jag missat nåt och då visar det sig att kudden är i två delar. Det skulle alltså vara två kollin som det så vackert heter. Halade fram kvittot och konstaterade att jag i alla fall inte betalat för innerkudden så jag tänkte att jag beställer innerkudden via internet. Döm om min förvåning när det inte gick. Då ringde jag kundtjänst och de sa att jag var tvungen att beställa den! Jag förklarade lite irriterat att den ju inte gick att köpa, att mina vänner handlat till mig och att jag inga planer hade på att själv åka till Ikea den närmsta tiden… Svaret jag fick var att det var ingen vara som butikerna själva skickade utan att jag var tvungen att själv köpa den i min närmaste ikeabutik! Alla ni som känner Mikke vet vad han skulle ha sagt och så gjorde även jag: VISST DRIVER DU MED MIG?!!! Men det gjorde tanten inte alls. Ikea kan dra dit pepparn växer och Kamprad kan de gräva ner vad mig anbelangar.

Om nu nån händelsevis ska till Ikea inom det närmaste århundradet för ni gärna höra av er så ska jag gräva fram artikelnumret på den förbenade innerkudden. Igelkottaskinnet kan jag inget göra med annat än slänga in i garderoben i väntan på bättre tider.

//Cici

Innan jag börjar är det bäst att berätta att Nataniel mår bra. Väger nu 1625 g och är 40 cm lång. Låg i Grimma "utan" syrgas i fyra timmar på raken idag. Vi försöker ställa oss in på att han klarar sig utan oss under helgen och vi vet ju att han blir väl omhändertagen av personalen där uppe. Men inte känns det mycket bättre för det…

Nu till allt djävulskap som aldrig tycks sluta att drabba oss. Vet inte vad vi gjort för ont men jag börjar seriöst undra. Pratade med byggfirman, som förresten inte är färdiga i huset än. Till att börja med hade de inte ringt golvsliparna som de lovat, så sovrumsgolven är inte fixade. När de idag fick tummen ur att ringa dem så kunde de naturligtvis inte komma föränn på måndag. På måndag har vi redan flyttat in, till "vilket pris som helst" vill jag minnas att jag sagt tidigare. För att göra saker än värre så läckte ett element i badrummet uppe då ventilen gått sönder. Dessutom var blandaren till samma toalett paj. Förutom detta så var det problem med några kopplingar i källaren som hör till golvvärmen och de problem vi har med den.

Som om inte detta räckte så ringde min kära väninna Maria, som åkt ut i sällskap med Stefan för att måla taket ytterligare en vända, och berättade att vår farstukvist lossnat från sitt fäste. Det hade även plankan den var fastspikad i gjort. Detta innebär att vi inte kan bära in några möbler utan att först laga trappen in.

Tro nu inte att jag blev förvånad när nästa väninna, tillika granne, ringde och berättade att det hänt en olycka i vår lägenhet. Hon och ytterligare en tjej var där för att hjälpa oss att packa inför flytten. När de tog ett glas ur vitrinskåpet lossnade hela hyllan och alla finglasen kom farande ut på golvet! Absolut inte deras fel, men trist då glasen inte längre går att få tag på.

Man kan ju undra vem  som inte vill att vi flyttar in i huset.

Till sist så hade vi tvättid. Fyra timmar, tre maskiner som behövde tvättas…då trycker jag mitt dumma nöt, in fel program på maskinen så första tvätten tar 2,5 timmar att tvätta! Nu har vi alltså blöta kläder hängande lite varstans inne på vårt "enorma" hotellrum.

Undrar just vilka andra otrevligheter som ska drabba oss innan vi kommer hem? Själv tycker jag att det räcker nu, vet inte om jag orkar med mycket mer nu.

//Cici

Jahapp. Betalade just räkningarna och insåg att vi snart är ruinerade. Har närmat oss ruinens brant ett längre tag nu i och med vistelsen i Umeå. Inte mycket vi kan göra åt men om inte lägenheten snart blir såld så kommer vi långsamt att svälta ihjäl. Detsamma gäller för segpropparna på Försäkringskassan som inte har bråttom att skicka ut nya papper åt oss så att det kanske kommer in lite pengar. Dessutom har de bara beviljat tillfällig föräldrapenning fram till 22/3 trots att läkarintyget vi skickade med gällde fram till 9/4. Inte vet jag vad de sysslar med men det oroar mig. Är det något som får min mage att knyta sig så är det pengar…eller snarare bristen därav! Nu fick jag mer att gråta över.

//Cici

Jaha, idag har vi vågat oss in till storstaden. Blev inte så länge eftersom jag inte orkar gå hur mycket som helst. Var in på Tiimari och shoppade scrapbook-saker. Kan ju inte sy så mycket nu så jag tänkte att jag nog behövde en ny hobby *fniss*. Vi gjorde även ett besök på Sagolika ting, där är sannerligen en butik som vet att ruinera en . De har så mycket man vill ha, helt underbara barnsaker! Och de vet hur man tar betalt för dem. Lite handlat blev det ändå och vi bestämde på stående fot att vi måste dit och handla igen…’

Efter besöket i stan åkte vi tillbaka till hotellet för att äta lunch, då fanns det bara fiskgratäng och ärtsoppa kvar att välja på, allt annat var slut. Jag blev på jättedåligt humör då jag inte är så förtjust i fisk och hatar ärtsoppa. Gjorde några mackor och tog lite gurka i salladsbaren. De i köket tyckte dock att jag behövde äta mer än så och erbjöd sig att göra en omelett till mig. Jag tackade ja. En halvtimme senare kommer omeletten och då har de stoppat POTATIS i den! Jag ville inte ha omelett med potatis. Hade dock inte samvete att lämna den då de gjort den enkom så jag petade bort potatisen och åt resten.

Till middagen var det chili con carne. Toppen tänkte jag, men de hade kryddat den så mycket att jag inte kunde äta den. Som tur blev jag förvarnad och kunde välja pastagratängen istället. Den smakade inget annat än curry…så efter några tuggor gav jag upp. Ingen mat för mig idag, det blir en drickyoghurt och en macka i kiosken ikväll. I morgon ska jag sno en extra macka till frukost och spara på rummet så jag inte svälter ihjäl om de serverar nåt som inte är ätbart.

(Som parantes kan tilläggas att Janne stoppade i sig den mat jag lämnade så den gick inte till spillo om ni nu trodde det…kanske är det jag som bara är sjåpig?)

//Cici

Vaknade igår natt av att något rann nerför magen på mig. Väckte Janne i panik som konstaterade att operationssåret läkte vätska. Det kändes ju lite oroväckande så i går morse trampade vi in på förlossningen och bad dem titta på såret. Å hej å hå, det visar sig att de glömt ta bort tapen över såret innan de skrev ut mig så nu är frågan om jag blöder invärtes, utvärtes eller bara håller på att ruttna bort  Eftersom jag redan äter så mycket antibiotika vill de inte sätta in ytterligare en kur utan håller tummarna för att det ska räcka med det jag redan äter. Såret ser i alla fall fint ut sånär som ett litet hematom (blåmärke). Men som om inte det vore nog har jag dragit på mig en svampinfektion, och den innebär nya mediciner. Kommer aldrig att få ett normalt liv igen känns det som.

//Cici